Du har glömt att din mamma såg dig i funningen flera gånger,men att du glömt var min mamma såg dig som sin tills du mobba annika ock du pia pratade finska !
...
Först visste jag inte vad jag skulle göra med informationen. Sen tänkte jag att, äsch, jag skiter i det. Jag ignorerar det. Men sen tänkte jag att, fan heller. Jag tänker inte ta någon skit. Och så började jag att skriva ett privat meddelande. Men så kände jag att det inte räckte.
Så jag fattade beslutet att skriva av mig på följande sätt på min sida på Facebook:
...
Jag vet inte riktigt vad du
vill ha sagt med den kommentaren du skrev till mig.
Det känns inte bra. Inte bra alls.
Kanske är detta en replik
till att jag häromdagen lyfte fram BB som
en bra fostermor, i o m att jag såg att ett annat av hennes fosterbarn hade
skrivit en fin dikt till henne.
Som jag minns det, så var jag
rätt så okunnig i det svenska språket när jag kom till er i Funningen. Jag
placerades där, för att det fanns en finsktalande person i hemmet.
Bibehållandet av en människas
modersmål är viktigt, framförallt vid inlärning av ett annat språk. Givetvis
sökte jag mig till människor jag kunde tala obehindrat med (i det här fallet
PO och hennes familj).
Än idag blir jag alldeles
glad i själen, när jag hör finska talas... Ännu gladare blir jag när jag
involveras i ett samtal på finska.
Jag är finsk och kommer att vara det tills jag dör.
Jag förstår dock att det kan vara svårt att relatera till när man som svensk inte behövt släppa taget om sitt eget modersmål eller sitt hemland.
Jag är finsk och kommer att vara det tills jag dör.
Jag förstår dock att det kan vara svårt att relatera till när man som svensk inte behövt släppa taget om sitt eget modersmål eller sitt hemland.
I och med att det inte
talades någon finska hos er, tappade jag bort mycket av mina finskkunskaper och
säkerligen en stor del av min identitet. Detta är något som präglat mig och
bidragit till att jag känt mig halv som människa.
Jag har, tacksamt nog, genom
mycket arbete, lyckats jobba upp mina finskkunskaper till en nivå jag önskar
jag hade haft från början. För att kunna känna mig just finsk/hel som människa.
I och med att jag kan känna mig hel som finsk, så kan jag också lättare anamma att vara svensk.
I och med att jag kan känna mig hel som finsk, så kan jag också lättare anamma att vara svensk.
Men om jag nu tillåter mig
att amatöranalysera mig själv - och tittar på det faktum att jag "hindras
från att vara finsk/tala finska", så blir det ett tecken på att jag inte
duger - precis som jag är... Detta bidrar säkerligen också till att jag
"kämpar emot" att bli det någon annan tycker att jag skall vara.
Jag minns att det sades att
jag mobbade Annika (din syster). Jag minns dock inte på vilket sätt.
Mobbning är aldrig bra. Inte någonsin. Jag kan inte göra så mycket annat än att be om ursäkt för detta...
Mobbning är aldrig bra. Inte någonsin. Jag kan inte göra så mycket annat än att be om ursäkt för detta...
Jag kan dock tänka mig, att
om man som barn placeras i ett hem, och man som person inte upplever att man
får vara sig själv - t ex genom att prata sitt modersmål - så reagerar man på
något sätt på detta faktum.
Om man sedan lägger till ALLT
ANNAT JAG UPPLEVT INNAN jag placerades er, med alkoholiserade föräldrar,
psykiskt sjuk mor och t ex flera barnhemsplaceringar, där jag fick kämpa med
näbbar och klor för att behålla mina saker, så är det kanske inte konstigt att
man svarar med "munnen".
Det är dock inget försvar.
Det är ett beteende.
Beteenden kan ändras.
Det är ett beteende.
Beteenden kan ändras.
Jag minns också att jag hos
er retades för mina problem att uttala t ex orden rådjur och rovdjur. Jag
utgick givetvis från det finska språkets uttalsregler och då blev det som det
blev.
Att bli retad för att man försöker och gör så gott man kan, är också något som kan upplevas hämmande för utvecklingen.
Att bli retad för att man försöker och gör så gott man kan, är också något som kan upplevas hämmande för utvecklingen.
Jag tror att man som barn
försöker ta sig fram i en främmande värld bäst man kan.
I och med att denna tanke dyker upp i mitt huvud, får jag också känslan av att ju mer kärlek man öser över ett barn, ju mer förförståelse man har för barnets erfarenheter och möjligheter och ju mer man anpassar krav och förväntningar till individens förmåga - desto tryggare kommer det att känna sig - och desto mindre behov finns det att mobba andra.
I och med att denna tanke dyker upp i mitt huvud, får jag också känslan av att ju mer kärlek man öser över ett barn, ju mer förförståelse man har för barnets erfarenheter och möjligheter och ju mer man anpassar krav och förväntningar till individens förmåga - desto tryggare kommer det att känna sig - och desto mindre behov finns det att mobba andra.
Att DU upplevde det som att
din mamma såg mig som sin egen, betyder inte nödvändigtvis att JAG upplevde det
som du.
Var och en har sin egen
referensram.
Jag var ett sargat barn med
svårigheter att lita på vuxna, detta beroende på att mina egna föräldrar och
andra vuxenkontakter svikit mig redan tidigt i barndomen.
Många
av dem, gjorde givetvis så gott de kunde, men det var inte tillräckligt för att
JAG SKULLE KÄNNA MIG älskad, behövd och accepterad för precis den jag var.
...
...
JAG FICK FIN RESPONS AV MINA VÄNNER PÅ FACEBOOK…
HÄR KOMMER NÅGRA:
Jättefint skrivet Sari. Du var bara ett barn. Ingen som inte varit i din situation kan nog förstå hur du har haft det. Fruktansvärt måste det ha varit för dig många ggr. Jag beundrar dig för att du verkar så stark...klok och förstående idag trots allt. Kramar!
Kära vännen ..alla har vi våran resa vi går igenom i livet . ♡ men det är det som formar oss till den vi är ämnade att vara. fokusera dej på livet där du är just nu och allt possetivt och roligt som du kan fylla livet med framöver . Vi GILLAR DEJ FÖR ATT DU ÄR just den du är. ♡
Du är otroligt bra på att uttrycka dig! och jag gillar dig massor för att du är du! Hoppas Olle förstår dig bättre nu.
Så fint och bra du uttrycker dig Sari! Hoppas också att Olle kan hitta någon form av förståelse för det som har hänt. Kram Smiley heart
Jag känner inte dig så väl, Sari, men av det jag sett har jag uppfattat dig som en rakryggad, stark och god människa. Jag tror jag precis fick det bevisat! Var stolt över det du åstadkommit. Du har gjort det bra! Du har gjort det fantastiskt bra! Här kommer lite kärlek: !
DET HÄR BLEV MITT SVAR
Den här morgonen fick sig en sån där kalldusch - eller käftsmäll... Jag tänkte först låtit det bero, men kände sen att näe... jag måste få skriva av mig...
Det brukar hjälpa...
Och jag brukar ta tid på mig att reflektera och grunna på vad käftsmällarna i livet vill lära mig Smiley smile...
Tack för dina ord Smiley smile.
FLER FINA KOMMENTARER
Varför är det så svårt för vissa människor att känna empati ? Att det är svårt för ett barn , med ännu outvecklat känsloliv kan jag förstå . Men vuxna , nej .
Hur djävlig en barndom än har varit , är det l sista änden ändå föräldrarnas kärlek man som barn törstar efter . Inte att bli sviken av de som borde älska en som mest . Det är en dyrköpt styrka / svaghet som packas i ens ryggsäck . Kram .
Varför är det så svårt för vissa människor att känna empati ? Att det är svårt för ett barn , med ännu outvecklat känsloliv kan jag förstå . Men vuxna , nej .
Hur djävlig en barndom än har varit , är det l sista änden ändå föräldrarnas kärlek man som barn törstar efter . Inte att bli sviken av de som borde älska en som mest . Det är en dyrköpt styrka / svaghet som packas i ens ryggsäck . Kram .
Fattar inte vad han
vill få ut av detta. Så dumt att skriva på Fb :-SS Jag upplever dig som de
andra har skrivit, stark glad och jätte duktig. Är så glad att haft den stora förmånen att
få träffa dig. Stor och varm kram .
Helt ärligt OM kan
jag inte förstå vad det är du vill få ut av det du skriver??
Som jag fattar det så bodde Sari där när hon var barn, ett barn. Så det du skriver uppfattar jag som bittert och argt mot Sari och framför allt lilla Sari. Ett barn som då utstått ett liv som inte barn ska behöva utstå! Du verkar också ha en tung ryggsäck att bära,men jag anser inte dig har rätten för det, att häva ut dig detta på Sari!
Och jag kan tycka att du då borde förstå att den ryggsäcken är tillräckligt tung att bära som den är!
SH du är en stark person, fortsätt vara precis som du är!
Som jag fattar det så bodde Sari där när hon var barn, ett barn. Så det du skriver uppfattar jag som bittert och argt mot Sari och framför allt lilla Sari. Ett barn som då utstått ett liv som inte barn ska behöva utstå! Du verkar också ha en tung ryggsäck att bära,men jag anser inte dig har rätten för det, att häva ut dig detta på Sari!
Och jag kan tycka att du då borde förstå att den ryggsäcken är tillräckligt tung att bära som den är!
SH du är en stark person, fortsätt vara precis som du är!
Så oerhört tydligt och rakt beskrivet ur barnets perspektiv....det är så lätt
att som vuxen tro att man sitter med facit.
Förstår
nu ännu mer ditt intresse av vårt arbetssätt på Sporren med relation, bemötande
och att som barn/ungdom att bli sedd/bekräftad
som grundtanke.
Det kan finnas förklaringar men inga som helst försvar till att behandla ett barn illa....troligtvis en massa offer i en sådan familj men där de vuxna verkar ha valt att behålla offerkoftan på istället för att som du välja att kämpa för ett bra liv trots dåliga odds......
Ni som väljer kampen får ju trots allt ett rikare liv och för inte heller vidare offret som modell.
Gillar Dig skarpt......🏻🏻🏻🏻
DET HÄR VAR SVARET JAG FICK AV OM…
Jag känner mig också halv fick inte lära mig finska för dom sa det på skolan ,där har du varför det inte talades finska hemma.Ett språk bara,sa dom som kan.Jag var mer mobbad i skolan än dig, du var inte svag du var smart.Sen att du bytte hem var att du inte fick som du ville, en rebell.Du är la snällare nu men varför hälsar du inte på då ock pratar om det som har hänt för här mobbade inte någon för språket!
DET HÄR BLEV MITT SVAR…
Oj, OM.
Jag minns inte att du ville lära dig finska... Vad synd att du inte fick det... Verkligen synd, för språk berikar :-).
Jag drar till minnes nu att du inte hade det så lätt i skolan. Jag beklagar, även om det är sent påkommet. Alla har vi våra sorger, erfarenheter och drömmar - som vi kanske inte alltid uppnår.
Det är ju synd att "vi" inte kunde hjälpa dig mer... För just känslan av att vara mobbad kan sätta sina spår och påverka en länge i livet.
Det är intressant att du minns mig som stark och smart, för det är inte ord jag förknippar med mig själv - speciellt inte från den tiden. Jag hade "bara" 2,7 i snitt i betyg och hade en självkänsla därefter.
Jag var blyg, tittade under lugg och var socialt obekväm.
Att du uppfattade mig som en rebell, har nog med att göra att jag sökte efter mig själv i 17-års-åldern. Jag kände mig redo att flytta till egen bostad. I takt med att jag började gymnasiet - så började jag leta efter nya förebilder. Att jag inte tyckte som ni, kan nog uppfattas som rebelliskt.
Jag känner ändå att jag har behållit kontakten så gott jag kunnat, framförallt när jag bodde kvar i Borås. Nu, när jag bor i Göteborg, ligger ju inte Borås nästgårds, precis.
Vad gäller "inte mobbade någon för språket" kanske kan tolkas/förklaras med att jag inte erbjöds möjlighet att prata finska i mitt "hem". Det skulle pratas svenska, utav hänsyn till resten av familjen som inte förstod finska. Det var nog orsaken till att jag sökte mig utanför hemmet, för att få en känsla av att vara jag, utan att behöva tänka på vare sig stavelser, betoning och uttal. Det var, inte vad jag minns, min avsikt att mobba någon, vare sig dig eller Annika.
"Jag är 'la snällare nu" - well... Det vet jag inte om jag kan hålla med om. Kanske är jag mognare, äldre och mer reflekterande.
Kanske känner du dig ledsen/besviken över att vi inte fått ett avslut. De gånger jag har hälsat på, har du kanske inte varit där och kunnat träffa mig och fått prata ut.
Ärligt talat, så visste jag inte/tänkte inte på att att det fanns en lust/ett behov av att prata ut.
Jag förstår givetvis att alla har vi olika syn på vad som hände, varför det hände o s v.
Att du inte har fått komma till tals, är givetvis synd. Det kan vi säkert råda bot på :-).
Se, så bra det var att du startade den här konversationen, OM.
Jag kände mig först kränkt och ledsen och tänkte att jahopp, det var ju också "ett djävla sätt att börja morgonen på" :-). Sedan började jag att fundera och reflektera. Och komma till insikt. Jag börjar förstå nu, att du har en önskan om att få komma till tals om tiden som var.
Sen kan man givetvis fråga sig hur länge man skall "älta" det som hänt. Jag för min del kan känna att tiden i Funningen påverkat mig som person, till viss del. Sedan har andra erfarenheter format mig till den jag är idag.
Jag försöker leva i nuet - ta lärdom av dåtidens erfarenheter och ta mig framåt - utan för mycket "bitterhet", sorg och känslor av besvikelse.
Men i ärlighetens namn, så är sträckan mellan Göteborg och Borås lika lång. Jag menar, det går att komma hit också :-).
OCH DET HÄR…
Jag har svarat på OMs senaste kommentar... Läs där, tjejer... :-)
Tack för alla era heja-rop...
Men som jag börjar förstå nu, så har myntet två sidor. Jag ser givetvis på det som hände utifrån mina egna ögon, kanske inte så mycket från OMs. Och det är ju synd :-(.
Jag vill kunna se mig som en helhetstänkande individ.
Så då har jag ju lärt mig något om mig själv och andra idag med :-).
Även om jag kände att den här morgonen började med en "käftsmäll" kan jag känna att det är dags att visa sin ödmjuka sida. Det är inte "bara jag" som "farit illa". Det finns fler :-(.
Och om jag kan hjälpa till genom att prata ut, så kan jag väl ställa upp på det :-).
Det kan finnas förklaringar men inga som helst försvar till att behandla ett barn illa....troligtvis en massa offer i en sådan familj men där de vuxna verkar ha valt att behålla offerkoftan på istället för att som du välja att kämpa för ett bra liv trots dåliga odds......
Ni som väljer kampen får ju trots allt ett rikare liv och för inte heller vidare offret som modell.
Gillar Dig skarpt......🏻🏻🏻🏻
DET HÄR VAR SVARET JAG FICK AV OM…
Jag känner mig också halv fick inte lära mig finska för dom sa det på skolan ,där har du varför det inte talades finska hemma.Ett språk bara,sa dom som kan.Jag var mer mobbad i skolan än dig, du var inte svag du var smart.Sen att du bytte hem var att du inte fick som du ville, en rebell.Du är la snällare nu men varför hälsar du inte på då ock pratar om det som har hänt för här mobbade inte någon för språket!
DET HÄR BLEV MITT SVAR…
Oj, OM.
Jag minns inte att du ville lära dig finska... Vad synd att du inte fick det... Verkligen synd, för språk berikar :-).
Jag drar till minnes nu att du inte hade det så lätt i skolan. Jag beklagar, även om det är sent påkommet. Alla har vi våra sorger, erfarenheter och drömmar - som vi kanske inte alltid uppnår.
Det är ju synd att "vi" inte kunde hjälpa dig mer... För just känslan av att vara mobbad kan sätta sina spår och påverka en länge i livet.
Det är intressant att du minns mig som stark och smart, för det är inte ord jag förknippar med mig själv - speciellt inte från den tiden. Jag hade "bara" 2,7 i snitt i betyg och hade en självkänsla därefter.
Jag var blyg, tittade under lugg och var socialt obekväm.
Att du uppfattade mig som en rebell, har nog med att göra att jag sökte efter mig själv i 17-års-åldern. Jag kände mig redo att flytta till egen bostad. I takt med att jag började gymnasiet - så började jag leta efter nya förebilder. Att jag inte tyckte som ni, kan nog uppfattas som rebelliskt.
Jag känner ändå att jag har behållit kontakten så gott jag kunnat, framförallt när jag bodde kvar i Borås. Nu, när jag bor i Göteborg, ligger ju inte Borås nästgårds, precis.
Vad gäller "inte mobbade någon för språket" kanske kan tolkas/förklaras med att jag inte erbjöds möjlighet att prata finska i mitt "hem". Det skulle pratas svenska, utav hänsyn till resten av familjen som inte förstod finska. Det var nog orsaken till att jag sökte mig utanför hemmet, för att få en känsla av att vara jag, utan att behöva tänka på vare sig stavelser, betoning och uttal. Det var, inte vad jag minns, min avsikt att mobba någon, vare sig dig eller Annika.
"Jag är 'la snällare nu" - well... Det vet jag inte om jag kan hålla med om. Kanske är jag mognare, äldre och mer reflekterande.
Kanske känner du dig ledsen/besviken över att vi inte fått ett avslut. De gånger jag har hälsat på, har du kanske inte varit där och kunnat träffa mig och fått prata ut.
Ärligt talat, så visste jag inte/tänkte inte på att att det fanns en lust/ett behov av att prata ut.
Jag förstår givetvis att alla har vi olika syn på vad som hände, varför det hände o s v.
Att du inte har fått komma till tals, är givetvis synd. Det kan vi säkert råda bot på :-).
Se, så bra det var att du startade den här konversationen, OM.
Jag kände mig först kränkt och ledsen och tänkte att jahopp, det var ju också "ett djävla sätt att börja morgonen på" :-). Sedan började jag att fundera och reflektera. Och komma till insikt. Jag börjar förstå nu, att du har en önskan om att få komma till tals om tiden som var.
Sen kan man givetvis fråga sig hur länge man skall "älta" det som hänt. Jag för min del kan känna att tiden i Funningen påverkat mig som person, till viss del. Sedan har andra erfarenheter format mig till den jag är idag.
Jag försöker leva i nuet - ta lärdom av dåtidens erfarenheter och ta mig framåt - utan för mycket "bitterhet", sorg och känslor av besvikelse.
Men i ärlighetens namn, så är sträckan mellan Göteborg och Borås lika lång. Jag menar, det går att komma hit också :-).
OCH DET HÄR…
Jag har svarat på OMs senaste kommentar... Läs där, tjejer... :-)
Tack för alla era heja-rop...
Men som jag börjar förstå nu, så har myntet två sidor. Jag ser givetvis på det som hände utifrån mina egna ögon, kanske inte så mycket från OMs. Och det är ju synd :-(.
Jag vill kunna se mig som en helhetstänkande individ.
Så då har jag ju lärt mig något om mig själv och andra idag med :-).
Även om jag kände att den här morgonen började med en "käftsmäll" kan jag känna att det är dags att visa sin ödmjuka sida. Det är inte "bara jag" som "farit illa". Det finns fler :-(.
Och om jag kan hjälpa till genom att prata ut, så kan jag väl ställa upp på det :-).
Jag startade sedan en privat konversation, som lät som följer:
JAG: Tjenare... Jag hoppas att du hunnit läsa båda mina svar på
din senaste kommentar...
Om jag förstått saken rätt, så vill du prata ut... Jag hjälper
dig gärna att "komma till ro", om du känner att det skulle
underlätta. Jag vet själv hur "förlösande" det kan vara att få prata
av sig.
OM: Jag behöver inte
komma till ro men att prata o sanning är inte bra
JAG: prata och sanning
är inte bra?
OM: jo men osanning som
att det var bara andras fel,var det inte bra att lära sig svenska för berit
kunde finska eller?
JAG: Olle...
Kan du inte prata om det du verkligen vill prata om? Jag vill inte ha en
passiv-aggressiv diskussion... Jag lyssnar gärna, samtalar och ger min version.
Men tänker inte bli din slagpåse.
Jag tycker att jag har
sträckt ut handen idag. Då vill jag inte ha den avhuggen på en gång.
...
Sen dog samtalet ut.
HÄR ÄR LÄNKEN TILL INLÄGGET
https://www.facebook.com/sarihanninen1967/posts/10153707439454604?comment_id=10153707615474604
Han menade på att jag inte är en slagpåse, men det där med fylla och stölder väl, i alla fall stämde.
Jag frågade honom vad syftet var med att ta upp saker som hände för minst 30 år sedan, saker som sårar mig. Och sedan blockade jag honom från facebook.
Jag vill FAN inte ha något sådant i mitt liv. Det som har hänt, har hänt. Men jag undrar fortfarande vad syftet är med att börja peta i sådant som hänt för LÄNGE sen...
